I dagens di skriver Christina Hörberg Lindgren och Olof Hallberg från advokatfirman Lindahl om hur tillståndsprövningen enligt miljöbalken fungerar som en flaskhals när det kommer till utbyggnaden av vindkraft i Sverige ( tyvärr kunde jag inte hitta just denna text i nätupplagan).

Detta är beklagligt, men tyvärr är det är inte bara vindkraften som påverkas av denna lagstiftning. Miljöbalken som trädde i kraft 1999 var menad att samordna och förenkla tidigare miljölagstiftningar för en bättre miljö. Men trots goda intentioner verkar det som att den nya lagen istället har bidragit till att försvåra företagens möjligheter till utveckling, förnyelse och miljömässiga förbättringar. Miljöbalken har alltmer kommit att fungera som en allmän stopplag där tillståndsprövningstiderna kan liggar på upp till 10 år, än ett verktyg som stimulerar till miljöförbättrande åtgärder.

Lagen är svårtolkad och utgången är ofta oviss för det företag som ansöker om att göra någon slags förändring, även om miljöpåverkan skulle vara obetydlig eller obefintlig. Vilket har lett till att antalet tillståndsansökningar minskat med ca tre fjärdedelar sen balken infördes.

Allt från tågutbyggnad (Botniabanan ca 10 år), vattenkraft ( som i princip får minska sin produktion efter omprövningsbeslut, läs energimyndighetens rapport “tillgång på förnybar energi”), biogasanläggningar ( Skellefteå kommun), skogsbruk och musselodlingar för vattenrening med mera med mera som anses vara miljöförbättrande åtgärder har fått tampas med denna komplexa lagstiftning.

Det minskade antalet tillståndsansökningar efter införandet av balken skvallrar också om att många förbättringar som skulle ha kunnat ske troligen har stannat på ett planeringsstadium. På sikt lämnar det Sverige och svenska företag med gammal och förelgad teknik samt dåliga förutsättningar för nyinvesteringar och miljöförbättringar.

Den svenska miljölagstiftningen är av allt att döma ett av de största hindren för dess egen målsättning, en hållbar framtid… lite ironiskt kan man tycka….